Elviraochklara

Så har Thomsan åkt, han är bara utlånad på prov nu Januari ut och tycker dem om honom stannar han kvar där, dvs dem köper honom alltså. Men det är ju absolut inte säkert, dem kanske inte fastnar för honom utan det kan hända att han kommer hem igen, vilket jag har gått och intalat mig själv hela dagen i hopp om att det kanske skulle bli lättare. Men nej, jag har gråtit floder trots det, känns som mina kinder fräts sönder av saltet i tårarna.
Egentligen vet jag att jag verkligen inte behöver vara ledsen för Fanny kommer ta hand om Thomsan precis lika bra som jag så jag kan egentligen bara slappna av. Men Thompan är min bebis, en del av mig och det känns redan tomt i hela mig. Jag mår illa till och med och jag vet att jag är inte sjuk.

Men jag hoppas verkligen inte han kommer hem igen, eller jo jag skulle vilja ha Thomsan hos mig hela livet, men så funkar det ju inte. Det hade vart så egoistiskt, nästan att förstöra Thomsans liv att behålla honom bara för min egen skull. Thomsy älskar att få jobba och att hoppa och komma ut på tävling och det är jag både förstor och snart för gamal för att göra. Han förtjänar en mindre ryttare igen.
Dessutom, usch för att behöva få hem honom för att leta upp en ny spekulant och tvingas skiljas kanske ännu en gång, mardröm!
Jag har fått sjukt mycket framgång med Thomsy, mycket mer än vad jag förväntat mig och jag har lärt mig otroligt mycket.
Nu är det någon annas tur att få uppleva desamma. Tävlingsmässigt kännes det som vi är klara med varandra. Men absolut inte känslomässigt
men det vet jag att det blir jag aldrig, jag kommer älska Thomsan lika mycket, varje stund, tills hjärtat slutar slå.  
Det spelar ingen roll om han står hos mig eller på andra sidan jorden han är min nummer ett ändå.