Elviraochklara

Här kommer inlägget jag pratat om ett tag nu.
Jag har under åren fått möjlighet att rida, tävla och ha en del hästar hemma på tillridning och försäljning. Vilket är enormt skoj och lärorikt.
Precis alla hästar sätter sina speciella spår, men det finns dem som får en extra plats i hjärtat och det är dem hästarna jag ska skriva om i detta inlägget. Jag skulle kunna skriva flera sidor om varje häst, men för att inte detta inlägget ska bli kilometer långt får jag skriva lite kort om varje. Först lite info om ponnyn, varför jag hade den, när jag hade den och lite gran om vår tid och sen bilder och filmer såklart!

Indiana Jones
Vi börjar givetvis med min allra första ponny som jag fick den 21 februari 2002, när jag var 8, skulle fylla 9 år alltså och Dino som vi kallar honom var 18. Han var verkligen världens bästa ponny! Bättre läromästare finns inte, han var världens snällaste, men stark så in i bomben. Ibland fick han för sig när vi red ut att ” Nu vill jag hem” och då hade man inte mycket att säga till om och oftast hängde jag inte ens med i vändningarna utan låg på backen. Men annars var han världens bästa, vi kunde stå på honom, rida i grimma och grimmskaft barbacka och åka rutchbana nedför halsen medan han betade i hagen. Något jag tyckte väldigt mycket om när jag var liten, var att frisera hästmanar och det var såklart Dinos man som toppades lite för ofta och inte så jättefint.
Jag och min kompis Bella hade våra b-ponnyer på samma stall största delen utav tiden jag hade honom och jag kan lova att det var mycket bus och skenturer i skogarna, haha. Men det var inte bara bus utan jag lärde mig också otroligt mycket på honom, vad det gäller tävling och träning i både hoppning och dressyr. Eller vi tävlade aldrig dressyr men han hade själv tävlat upp till LA dressyr innan han kom till mig så han kunde gå riktigt fint. Hoppning han vi starta upp till LA tillsmanns en gång, fast då jag glömde banan haha. Placeringar fick vi upp till LB.
Men tillslut kom tiden då jag ville högre än vad Dino hade kapacitet till och vi köpte Fidde. Detta var 2004. Eftersom vi hade Toxica då också blev det för mycket hästar så Dino lånades ut. Eftersom han var 20 år då såg vi ingen anledning i att sälja honom och vi äger honom faktiskt än idag och många tjejer efter mig har fått placera sig och uppleva allt det jag fick göra när jag var mindre. Just nu är han faktiskt hos min tränares dotter som också heter Elvira och dem planerar att göra tävlings debut på clear rounder i vår. Han blir 27 nästa år men han är såå pigg och älskar att hoppa och så länge han gör det kommer han få fortsätta. Det värsta man kan göra med gamla hästar är att ställa av dem så dem blir stel. Om dem fortfarande är pigga det vill säga.

 



 

Feadamore Pride C
Ponnyn jag fick efter Dino, var Fidde. Han kom till mig den 11 september 2004, otursdagen, men jag har då verkligen inte haft någon otur med den ponnyn kan jag lova. När han kom till mig hade han placeringar upp till LA hoppning och det var målet även för oss, men vi nådde bra mycket över våra förväntningar. Vi fick tillsammans en mängd med vinster och placeringar upp till Msv B hoppning, kvalade Msv A men startade dock aldrig. Placerade oss i Eliten, vann div 1, kom till semifinal i GP-ponnyn och var 1 eller 2 poäng ifrån scandinavium. Han var verkligen drömmen, storgalopperad och supersnabb och gick att vända på en 5 öring. Glömmer aldrig vår LA debut i kungsbacka en nationell där vi fick ett nerslag. Önskar så att jag hittade den filmen för den är väldens sötaste, när jag blir helt exalterad efter varje hinder Fidde klara haha. Därefter vann vi 2 LA på rak och kvalade Msv B som vi debuterade på Tjörn. Ett ner blev det och första utanför placering. Men rundan som slår allt är nog Msv B vinsten på gräsbanan hemma på Uddevalla. En derbybana på typ 22 hinder och 25 språng, 3 kombination och bank och Fidde är dubbelnolla och snabbare än b-ponnyarna, vi blev globenkvalade och fattade typ ingenting men var lyckligast i världen. Den ponnyn var lycka rakt igenom! Så tråkigt att ingen lyckats så som vi två gjorde, ingen har ens kommit upp i Msv efter oss.

 

 

Alladin
Efter att vi hade flyttat till gård bestämde vi oss för att skaffa en till C-ponny. En med ännu lite mer kapacitet än vad Fidde hade och vi köpte då Alladin i februari 2006. Ponnyn som jag inte klarar av att tänka på utan att få en klump i halsen.
Då var han egentligen en alldeles för svår ponny för mig som bara ridit hyfsat enkla ponnyer. Men han hade en sån himla personlighet så jag blev såld direkt. Det var nära att vi sålde honom till min kompis Bella inte alls långt efter vi fått hem honom, men så blev det inte vilket jag är väldigt glad för. För med tiden lärde jag mig hur han skulle ridas och vi fick en hel del placeringar enda upp till Msv B, men framförallt fick jag världens goaste ponny som lärde mig otroligt mycket. Jag har nog aldrig haft en så mysig och genom snäll ponny som min Alle och jag hade gjort allt jag kunnat för att få ha honom kvar än idag. Tanken var att han precis som Dino aldrig skulle säljs och så skulle dem två få pensioneras tillsammans eftersom Alladin också var rätt gammal, född 1990. Men så blev det inte för i April 2007 började han bete sig väldigt konstigt genom att stanna i landningen vid hinder. Han hoppade alltid, men ibland kunde han bara tvärnita direkt efter hinder och inte vilja gå. Jag minns speciellt i Jönköping då vi bara hade en långsida hem, en trekombination och ett räcke och vi var felfria. Han rann igenom kombinationen som ingenting med efter c var det tvärtsopp i landningen och han vägrade gå, varken fram eller bak. Vi åkte till Skaras ATGklinik där dem hittade en inflammation i vänster framben och den skadan höll vi på med fram och tillbaka i ett år. Han friskförklarades flera gånger, men samma skada kom alltid tillbaka och dem konstaterade då att den var kronisk och aldrig skulle bli bra, han blev utdömd och jag blev tvungen att fatta det svåra beslutet att låta honom somna in föralltid vilket var 3 April 2008. Värsta dagen i mitt liv, känslan då jag lämnade stallet, mötte din blick genom fönstret och visste, detta är sista gången...Ah fy fan, ni kan inte föreställa er.

 

Minnie Me
Lilla Mimmsan var en väl meriterad liten C-ponny, som hade placeringar på SM. Ingen medalj, men placering och det är inte illa.
Henne hade jag hemma på lite halvprov får man nog ändå säga, men hon var till salu samtidigt som jag red henne. Hon var verkligen underbar att rida och framförallt hoppa! Snabb som en vässla och super kvick i benen. Hon hade verkligen aktivitet, benen gick som en symaskin i traven med höga benlyft och i galoppen var det jämfota hopp. Hon var verkligen häftig, även till utseendet. Skäck med mycket rosa, ganska grov och super mycket man och svans.
Vi fick placeringar och tävlade upp till LA under den månaden jag hade henne. Men sen lämnades hon tillbaka då vi inte var intresserade eftersom hon var så himla liten och ägarna hade andra köpare på henne. Ägaren var föresten Emma Söderberg som ägt fler av dem hästar som kommer nämnas i inlägget.
Vad som var lite kul med att vi tyckte att hon var så himla liten var att dem som köpte henne mätte ner henne till B-ponny inte långt efter, då förstår ni att hon var liten. Behöver jag säga att hon blev grym som B-ponny? ;)

  Tråkigt, men jag har inga bilder från när jag hade Mimmi :( Dem fanns på en dator som krashade.

Master Mind
En B-ponny som jag tror många känner till. Guld medaljör på SM i hoppning för B-ponnyer flera gånger. Senast utomhus i år med Gabriel Andersson som är hans nuvarande ägare.
Vet inte riktigt hur jag ska förklara varför jag red honom, det är lite komplicerat. Vet inte om jag ska kalla det tillridning eller försäljning. Men det var hur som helst mellan ett ägarbyte. Ett långt sådant, jag red honom från september 06 till februari/mars 07 så det blev ett tag. Han var som en stor häst i ponny format både att rida och till utseendet. Han var vacker som en dag och charmig till tusen. Men han hade ett riktigt tufft huvud och tog gärna över om han kunde. När jag började rida honom vet jag inte hur många gånger varje ridpass som han försökte ha av mig. Han gjorde några hopp som började i ett luftsprång, övergick till en bock där han också sköt rygg och det hela avslutades med en bakut spark. Dock lyckades han bara få av mig en gång och efter ett tag fick jag bukt på dem där hoppen och då var han en dröm att rida. Han var riktigt välutbildad och hade en hoppkapacitet som är bra mycket bättre än många C-ponnyer som tävlar SM. Han är absolut en av dem underbaraste hästarna jag ridit.

 
Master med Emma Swerre på bild

Torindo
Ännu en ponny jag red till försäljning åt Emma Söderberg. En vit sagoponny! En D-ponny med mycket i bagaget. Emma fick honom honom faktiskt från samma försäljningsstall i Danmark som Mambo. Hon fick honom i byte mot sin stor häst.
Thore som han kallades var verkligen en sago ponny inte bara till utseendet. Han hade en ridbarhet utan dess like, kunde hoppa höghus, han var så genom snäll som man bara kunde bli och fick varenda person som satt upp på hans rygg på fall. Jag minns själv när jag åkte och provade honom hemma hos Emma. Det steget och hur jag kunde rida i den samlade galoppen mot en fet maxad 125 oxer i en samlad galopp och bara känna hur han skjuter mig ur sadeln i språnget. Magiskt känsla!
Vi tävlade tillsammans upp till LA med placeringar LB.
Till en början när han kom var väldigt skygg och rädd om sig. Han blev rädd för hastiga rörelser, var lite tillbakadragen i boxen, fick klaustrofobi på gången och när han skulle lastas och i hagen stod han bara vid insläppet. Han var antagligen inte van vid att gå i någon hage. Jag skulle tro att han fått vara med om mycket hemskt i sitt liv tyvärr. Därför var det ren lycka att få se förvandlingen som han faktiskt genomgick dem 5 månaderna jag hade honom under 2008. Innan han åkte från mig galopperade han i hagarna, lastades utan större problem, stod vid boxdörren och kollade ut med spetsade öron. Så det var verkligen inte lätt den dagen han skulle åka till familjen som köpt honom, även om jag visste att han inte kunde få det bättre.
Tyvärr lever han inte längre, han togs bort 28 Maj 2009 och jag kan säga att det är mååånga som sörjer den dagen. Han avlivdes pga pålagringar i ryggen, en gammal skada för som jag skrev är det en kille med mycket i bagaget. Familjen som köpte Thore utav Emma (och som förövrigt är helt underbara!) la ner ett jättejobb för att ta reda på hans bakgrund och lyckades! Måste skriva om sökandet och resultatet snart här på bloggen.
En väldigt osammanhängande, splittrad text blev det nu, men jag hoppas ni förstår.

 

Silver Dollar
Det började med att jag blev tillfrågad av en familj om jag ville följa med dem för att provrida en C-ponny. Eftersom deras dotter fortfarande var ganska liten och egentligen red B-ponny ville dem ha med någon med lite mer rutin på större ponny. Dem ville även att jag skulle hjälpa till att rida och tävla ponnyn om dem nu köpte den, vilket dem gjorde. Så under sommaren 2008 hade jag Silver på tillridning. Han var precis importerad ifrån Irland, var bara 5 år, hade aldrig tävlats och kunde inte speciellt mycket. Som dem allra flesta irlandsponnyer var han väldigt spänd och skvättig, framförallt var han bakskygg. Jag glömmer aldrig första gången jag satte på honom ett ländtäcke haha. Jag fick mig en åktur kan jag lova.
Hur som helst, detta var en ponny som snabbt fånga mitt hjärta. Han var lite skygg som sagt men han tydde sig snabbt till en och när han fick förtroende för en person var han så mysig, verkligen riktigt pussig. Vi han under sommaren ut och starta lite tävlingar och vi tävladde upp till LB med bra reslutat. Jag tyckte väldigt mycket om honom och hade nog nästan fäst mig lite för mycket. Så i slutet av sommaren blev jag helt knäckt när jag fick veta att Silver skulle bytas in mot en annan, äldre ponny som dottern kunde lära sig utav och att han skulle åka dagen därpå. Jag förstår att dem valde att skaffa en ponny med mer rutin, men det gick så snabbt alltihop.
Men livet fick gå vidare och det roliga var att dem köpte tillbaks honom i våras, alltså 2010 och när dottern bröt benet i somras frågade dem om jag ville rida honom under tiden. Jag behövde inte tänka igenom den frågan en sekund. Det allra bästa med Silver är att han står i grannstallet och att jag kan gå dit på 5 minuter och pussa på honom om jag känner för det, vilket händer ganska ofta.

 
2010

2008

2008

Attitude Surprise
Otto totto! Världens bästa D-ponny som jag hade hemma ett helt år. En fantastisk ponny som jag är så tacksam över att jag fått lov att träffa och dessutom rida och tävla. Han har lärt mig hur mycket som helst och gett mig många fin placeringar och en massa glädje.
Jag red honom till försäljning åt familjen som köpte Fidde utav oss och han kom till mig, 19 Augusti 2008. Bara några dagar efter att Thore blivit såld. Jag fick hem honom en tisdag och tävlade första tävlingen Lördag samma vecka då vi placerade oss i LB och rev jokerhindret i LA och efter det fortsatte framgångarna. Vi fick flera placeringar och vinster upp till Msv B, placerade oss i Msv A, blev uttagna till Baltic Cup och framförallt så hade vi otroligt kul. Det var lycka varje gång man åkte på tävling med Otto, varje gång man satt på hans rygg och varje gång man kom in i stallet och möttes utav hans glada, söta uppsyn. I och med att jag hade honom så länge, i ett helt år kändes han verkligen som min egen häst, dock blev jag påmind om att det trots allt inte var så. I augusti 2009 ville ägarna ha hem honom igen, dem hade bestämt sig för att inte längre sälja honom utan behålla honom själva till lillasystern och dem skulle hämta honom bara en vecka senare. Jag kan säga att min värld föll ihop totalt, men jag bet ihop och spenderade så mycket tid jag bara kunde med Otto den sista veckan och försökte vänja mig vid att han snart inte skulle stå i stallet längre. Men det gick inte att vänja sig, dagarna efter han hade åkt kändes det alltid lika konstigt att hans box stod tom och jag undvek helst att titta åt det hållet för gjorde jag det började jag bara gråta. Men tiden läker dem flesta såren, men inte helt. Än idag blir saknaden så stor att tårarna börjar rulla ibland. Även om man vet att dem har det bra, så saknar man tiden.
Usch, det är verkligen det värsta med att rida hästar åt andra, att man inte har 100 % kontroll, utan när som helst kan dem vara borta och oftast då dem är som allra bäst. Man blir aldrig färdig på samma sätt som man blir om man själv väljer att sälja sin egen ponny.

2009

2008

 

RMS Quicksilver
Världens absolut vackraste lilla ponny, som jag köpte själv tillsammans med min kompis Ida i Augusti 2008. Det började med att Ida som var 13 år då och fortfarande kunde tävla B-ponny började prata om att det skulle vara kul att hitta någon att tävla den sista hösten. Men då kom jag istället med den briljanta idén att vi kunde köpa Silver och ha som ett projekt istället. Jag visste nämligen att han fanns och var kvar, eftersom jag var nära på att köpa honom själv redan i februari samma år och tydligen ville dem inte sälja honom till någon annan än mig. Sagt och gjort, vi köpte den lilla ponnyn som sas vara ohanterbar och inte skulle gå att sitta upp på. Visst, han var lite små besvärlig vid uppsittning till en början, men så långt ifrån ohanterbar som det går och efter bara någon månad red vi på honom som vilken häst som helst.
Han är faktiskt avlad för dressyr och visar otrolig stor talang inom just det området, hans pappa Henfynyw tywysog rwc 3 känner säkert ni dressyr ryttare igen? Om vi nu har dressyr ryttare som läser bloggen. Men han har även precis lika stor talang för hoppning, vilket var det som vi satsade mest på. Under vintern började vi åka ut på lite clear rounder och han hoppade enkelt sin LB debut felfritt med mig som ändå var hyfsat lång på honom och placerade sig upp till LC med Ida. På klubbtävling då såklart, han var ju bara 5 år, så han fick inte tävla riktig klass. I början av 09 satte vi ut honom på annons i och med att vi båda började bli långa på honom och vi tyckte att det bästa för ponnyn var att ha en ryttare i sin storlek att utvecklas med. Det dröjde inte länge, utan redan i slutet av februari såldes han till en super duktig tjej, Linnea Segersten som rider framförallt hoppning men även lite dressyr och var en perfekt köpare åt vår lilla prins. Tillsammans har dem hoppat upp till LA och startat med vinter upp till LB någonting i dressyr, så detta ekipaget lär alla B-ponny ryttare få se upp för i framtiden.

 


Ida och Silver

Areno
Areno vet ni säkert vem det är? Det borde ni göra vid det här laget. Men för er som är alldeles nya läsare är det alltså Klaras D-ponny som jag hade hemma från November 2009 till Februari 2010. Det blev ganska så precis 3 månader. En helt otrolig ponny verkligen! Hade honom på tillridning kan man nog säga, han var jäkligt bråkig där ett tag och Klara var trött på honom och därför skickade honom honom till mig. Det hade skärt sig dem emellan helt enkelt. Han var verkligen en riktigt jävel den första månaden, ville inte lämna stallplanen utan bara vägrade att gå och stod och stegrade och vände hem och sånt kunde han få för sig lite när som helst under ridturen så man fick va på honom och beredd i varje steg. Jag brukade få sitta och små trava hela tiden för att han inte skulle få chans att stanna. För stannade han kunde an bli stående i flera minuter och det var inte lågt han stegrade, samtidigt som han vände hemåt. Man får inte vara en vekling om man ska rida denna hästen för det funkar inte. Ibland stod han verkligen högt, nästan rakt upp, men oftast han man hejda honom genom att dra i en tygel och tvinga ner honom och direkt när han kom ner kunde man inte sitta och hämt andan precis utn det var det pang på med skänkeln och försöka få fram honom. Men efter ett tag insåg han nog att det var bra mycket trevligare om man hoppade över bråken och att det faktiskt kunde vara riktigt kul att rida ut i skogen trots allt för efter första månaden kom det inte fler protester. Det kunde hända någon enstaka gång om man satt och sov, men det blev aldrig så att man behövde starta bråk. Det var framförallt det som var hans största problem och att han var ganska klen, men förra vintern var ju då det kom så mycket snö, så vi var mycket ute på fälten och jobbade och vi lyckades faktiskt stärka honom riktigt bra och i slutet var han väldigt, väldigt fin, både i kroppen och ridningen och Klara fick hem honom igen och var super nöjd. Sen efter det har han bara blivit ännu finare tycker jag och som ni ser så går det riktigt bra för dem.
Areno är verkligen en häst som charmar alla, för jag lovar den här ponnyn är nog sötast i hela universum! Man blir så grymt irriterad på honom och alla hans påhitt men ändå kan man inte annat än att skratta. Han är så söt med sina stora utstående kolsvarta ögon.

Premaer
En storhäst, vackrare än allt på jorden, född 2002 e: Aerlin H-Litte Boy. Ockå en häst ifrån Emma Söderberg som jag hade hemma till låns för att sedan köpa om vi trivdes tillsammans.
Okej, jag har skrivit att många hästar är underbara att rida för det är alla på sitt sätt. Men Lillan hon var verkligen UNDERBAR att rida, super känslig och lite små het, men ändå lydig och otroligt lättlärd. Jag hade henne från November 2009 fram till April nu i år 2010. Vi han tävla upp till 125 nationellt och det var LÄTT för henne, hon hade inga begränsningar kändes det som och givetvis ville jag ha henne. Men vi väntade ändå lite innan vi slog till för det var inte helt hundra, ibland betedde hon sig märkligt. Hon kunde hoppa helt perfekt på framhoppningen och vara pigg och glad för att sen vissa gånger komma in på banan och bara inte vilja galoppera ordentligt och ibland kunde hon stanna trots att hon fått perfekta lägen. Så vi blev lite misstänksamma, men tänkte att det säkert bara var att vi inte var helt samspelt ännu och jag hade ju aldrig tävlat stor häst innan. Men efter att vi pratat med ägarna om det och dem fått rida henne, men egentligen inte kunde hitta något så åkte dem ändå med henne till en klinik för att kolla upp henne och där fann dem problemet. Dem konstaterade att hon hade ”kissing spines” i hela ryggraden, från manken bak till svansroten. Den svåraste sorten dessutom, i nedre delen av ryggkotorna och denna skadan var alltså medfödd. Lillan fick inga lovord från veterinären, men ägarna ville trots allt göra ett försök för att se om det gick att få det bättre, bra skulle det aldrig kunna bli. Dem försökte någon månad men det blev inte bättre och Lillan blev utdömd och lämnade jorden den 30 Juni i somras. Usch, min fina prinsessa. Bortsett från dagen då Alladin gick bort har jag aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv och det allra värsta var att jag inte fick veta att hon skulle tas bort förens hon väl var borta, så jag han aldrig säga hejdå, vilket känns förjävligt än idag. Lillan kommer alltid vara min dröm som var så nära att gå i uppfyllelse men som försvan mitt framför näsan på mig.
För er som inte vet vad kissing spines är, så är det när ryggkotorna vuxit ihop så att man alltså inte kan sträcka ut ryggen och det allra värsta är när dem är ihop växt i underkant vilket dem var på lillan. Lillan har haft det i hela sitt liv, annars får man inte en sån kraftig skada. Sjukdomen är ärftlig, därför får man inte lov att använda ett sto med kissing spines i avel och det finns inget sätt man kan behandla skadan på.

Little Larry
Kungen själv, med x antal SM medaljer och NM medaljer med flera utav sina ryttare så jag kan säga att de var en ära att få rida honom. Red honom i somras i ungefär 3 månader, åt samma familj som Silver Dollar, eftersom dottern brutit benet.
En väldigt glad och mysig häst som alltid gnäggde när man kom och pussade än i hela ansiktet och håret när man borstade ben och liknande. Otroligt välriden var han och kunde så gott som alla skolor en häst kan kunna. I för sig inte så konstigt med tanke på hans ålder och rutin och att han i stort sett bara gått just på ridbana hela livet. Han reds nämligen aldrig ut i mer än skritt för då stack han tydligen. Men jag tyckte det var så tråkigt för honom att få gå innanför 4 hörn varje dag och för mig med. Så jag red ut, stack han så stack han väl hem tänkte jag. Men det gick super bra, visst han var stark och hoppig och stutsig, men det var bara att hålla honom ordentligt med benen, så han lossa från handen och göra något hela tiden, tempoväxlingar, öppnor, slutor och förflyttningar så var det inga problem. Han njöt verkligen av att få komma ut och jobba och då blev han även piggare när man jobbade honom på banan.

Hugo Boss
En stor häst som jag red nu i höstas, bara en kort period under tiden som div 2 pågick. Jag lånade honom för att vara med i ett av lagen eftersom det inte fanns tillräckligt med ryttare. Haha det var faktiskt inte ens planerat, utan dem ringde mig under samma dag som tävlingen var, ungefär vid 11 tiden på förmiddagen och jag hade nyss vaknat när telefonen ringde och Hugos ägare sa att ”du SKA komma till tävlingen och hoppa Hugo i laget” och det var bara att lyda order.
Den gick faktiskt bra för att vara första gången jag ens satt på hästen, vårt lag vann den omgången och omgång två kom laget 3:a och jag fick en andra plats i förklassen. Final omgången placerade vi oss 3:a i förklassen och laget fick ännu en 3:e plats vilket gav oss seger totalt i divisionen. Så vi fick alltså placering i alla starter vi gjorde.
Han var verkligen en riktig bjässe, ungefär 177 cm hög, men otroligt snäll. Han var verkligen som en hund och hur underbar som helst att rida och hoppa.
Det var en kort karriär vi hade ihop, men han lyckades sno åt sig en speciell plats i hjärtat ändå.





 

 

Äntligen klar med detta sjukt lång inlägg och ni vill inte veta hur lång tid det har tagit att få det färdigt och publicerat.
Bara att få in alla bilder och filmer tog två timmar!
Så lite feedback hade inte vart fel, kommentarer alltså;)
Det kan hända att det är lite stav- och gramatikfel för jag har helt ärligt inte orkat läst igenom det själv.

SNÄLLA INTE MASSA ELAKA KOMMENTARER NU.